Oziljak

Höstkylan är här, det betyder att jag snart fyller år. Födelsedagar är också överskattade, eller det beror nog på om man lever i en kärleksfull & spontan familj då födelsedagarna skilja sig lite mellan åren, men hos oss har vi samma traditioner. "Hej, grattis, varsågod ta tårta, hejdå" Hade ju varit kul att ha en lite knasig familj som överraskar med t.ex en upplevelse, men alla är vi olika. Men lite avis blir man ju på andra ibland, och det får man vara. Jag får väl liva upp till nästa Olsson-generation då, vilket dock blir svårt eftersom jag sagt till er att jag inga barn vill ha :) heh

Jag älskar julen, bästa dagen på året. Mysigast. Men den är heller inte så kärleksfull hos oss, ingen orkar typ pynta längre för "det ska snart bort ändå". Eller så har jag fått känslan "mindre kärleksfull" sen mamma & pappa skiljde sig. För nu får jag ju bara fira ena sidan i taget vilket blir mindre folk också och på så vis kan den känslan uppstå. Älskade i alla fall julen när jag var mindre, det mesta var väl bättre när man var mindre antar jag och förstår man idag. Då slapp man göra vardagliga val själv, familjen var tillsammans, oavsett om den var stökig & trasig så är det ändå mamma&pappa. Jag var 16 när dom skildes, mitt uppe i mitt tonårsliv. Mitt humör, tröttheten, tålamodet som var zero, gick inte riktigt ihop med en skilsmässa. Jobbigaste perioden i mitt liv, bo där varannan vecka, bo där varannan vecka, föräldrar som inte kunde samsas trots att dom inte bodde ihop, inte än idag. Åren går och jag undrar hur 2 personer som har barn ihop kan stänga ut varandra helt i sitt liv, innerst inne vill nog ingen av dom ha det så. Även fast jag var 16 år så tog det lika hårt som om jag hade varit 3 för då hade jag inte fattat riktigt, men nu fattade jag och förstod hur dagarna framåt skulle se ut. Nog för att jag snart var nära skolans slut och kunde flytta hemifrån, men ibland kom man ju och tänka på högtider som typ jul, midsommar, påsk. Snart är det min födelsedag igen, den sjätte sen den såg "normal" ut. Alla kan inte vara samlade samtidigt för den gillar inte den å den. Men hallå? Det är MIN födelsedag?! Ingen speeddate. Jag önskar bara min mamma och pappa kunde ha en god vän-relation, för min och Lindas skull, det är nog allt jag önskar även om jag en tid ville att det skulle ta slut mellan dom för att slippa leva i en stökig familj. Älskar både mammas & pappas nya partner för dom ger mig kärlek som om dom vore "en av mig" och jag är mer än tacksam för det, för mitt största behov i livet har varit kärlek från nära, men det är brist på det trots att det är gratis. Fattar nog inte förrän såhär många år efteråt hur hårt det verkligen tog på mig, kände mig splittrad, vilsen, rädd och ensam. Saknar min mamma jättemycket, vet inte om hon ens kommer ihåg att jag har en blogg längre, men hoppas du kan läsa dethär: Vart är kärleken som du sa till mig & min syster att du alltid velat ge oss men inte kunnat och att vi skulle få den när ni skildes och fick mer space i vardagen? I'm still waiting. Jag är rädd för att tiden rinner iväg och om mina drömmar skulle gå i uppfyllelse en vacker dag och jag inte ens bor i samma världsdel som dig, hur ska det ens gå? Hur mår ditt samvete? Du kanske har glömt dina lovord och har ett för bra liv nu för att inse hur pissigt mitt är utan dig. Jag älskar dig, skulle göra allt för att få en mamma&dotter-dag på stan, det önskar jag mig när jag fyller år.
Nu har jag fått det att låta som att min mamma är en dålig mamma, men hon är snarare raka motsatsen, egentligen. Det är den mamman jag saknar. 

Med det säger jag godnatt och lägger mig bredvid min enda kärlek just nu. Älskar dig Kamil <3

OK. Hur vet man när man hittat sig själv eller om dom valen man gör är rätt och leder till positiv framtid. Ja, det är frågor jag ofta ställer mig. När man ska skapa en bra framtid för sig själv får man vara lite ego har jag hört, men alla kan inte vara ego, blyga folk som vill bli artister ställer sig sällan på en scen eller går på auditions, det krävs mod. Året idolsäsong är ju här och enligt mig finns det färre bra personer som sticker ut, men dom få vill jag bara sitta och stirra på. Här hemma sitter jag och sjunger okej-bra, sticker inte ut, spelat gitarr i snart 11 år men gör aldrig något mer av saken än att sitta hemma, plingar lite då&då, orkar inte ta tag i svåra låtar, har fortfarande inte kunnat skriva en låt? Bara följer Idol varenda år men vågar aldrig söka i syfte bara-för-att & för att göra mig själv stolt att jag vågar. Gissar att programmet slutat sända innan jag vågar. Värsta som kan hända är ju att man får ett nej. Men en annan grej är att det inte är musiken jag helst vill hålla på med utan musikal, eller mer skådespeleri. Skulle jag få chansen till en sån audition hade jag vågat ta steget framåt mer än snabbare. Sen jag var 6 år har jag velat bli skådespelare, har redan tänkt ut vilka typ av roller jag skulle vilja spela, haha. Blyg är det sista jag är, men när det kommer till att göra något som jag gillar, inför folk så tappar jag självförtroendet. Slutar tro på mig själv, som vi människor är- Rädda För Att Misslyckas. När livet egentligen livet handlar om att- Våga Satsa För Att Vinna. 
Redan som liten gillade jag att leka mer själv än med vänner, klarade mig fint i mitt rum eller ute på gården för att fördriva min tid. Som när man lekte klassföreståndare och elev på samma gång. Tog en röd penna (som alla lärare har när dom rättar) och gjorde bockar för fel och R för rätt i gamla matteböcker man tagit med efter vårterminens slut. Skulle alltid heta Anna minns jag. Kassörska var en favoritroll också, önskade mig alltid en leksakskassa med rullband men fick den inte förrän jag nästan började bli för gammal för att leka. Dagmamman hade en sån, jag var duktig på att bråka till mig den, envisa jag. 
Ah, men vad gör jag egentligen? Jag börjar med ett vanligt jobb som alla ungdomar gör i början för att få en fot i arbetslivet, snart gjort det i 2 år och står fortfarande som ett frågetecken och undrar vad jag ska läsa till, vad som är värt att lägga ner läseår på och som kommer ge mig en bra framtid samtidigt som jag tivs med det. I mediabranschen kan mycket bara handla om kontakter, så har sagt mig själv att jag ska gå på en såndär jäkla audition för en liten roll till att börja med. Som huvudrollen i "I taket lyser stjärnorna"- Hon hade ALDRIG haft tanken på en karriär inom film, aldrig ens provat. Åsså kommer bl.a  filmregissörer till hennes skola, där folk får gå på auditions då dom behöver folk till filmen, hon tänker "Okej, I'll do it!" och sen bara sådär hade hon en dold talang? Detta är det tragiska med att vara uppvuxen i en liten byhåla som jag är, inget sånt mirakel skulle hända? Det finns ingenting i Torsby. Nu bor jag i Oslo där förutsättningarna är betydligt mycket bättre, nu är det bara upp till mig. Behöver bara en liten klackspark i röven och stöd från nära & kära, men hur mycket tror jag på mg själv när folk tycker jag borde bli skådespelare och sen säger "Uuujh, DEN branschen blir svår att komma in i den!"  "Ja, lycka till med Hollywood! hihi" 
Då tänker jag: Du behöver i så fall inte uttrycka dig om att jag är bra på det jag gör. 
Så 2015, då är mina uppgifter följande: Börja tro på mig själv, gå på en audition till en liten film. OM det inte blir så att jag lyckas få ett jobb hos mina släktingar i USA inom ett par år, resa planerad dit efter nyår är det tänkt :) För då har helt plötsligt en ny världsdel kommit in i mitt liv där jag kanske ändrar mina åsikter om livet efter. Det får situationerna avgöra. Ber er alla unga: låt inte den unga tiden rinna iväg på tänkande, bara pröva er fram, hade önskat jag fattat det för 3 år sen! (haha, pratar som om jag vore en erfaren 30-åring som lät sin ungdom rinna förbi) but I'm only 21, about a week.