do what makes you happy
OK. Hur vet man när man hittat sig själv eller om dom valen man gör är rätt och leder till positiv framtid. Ja, det är frågor jag ofta ställer mig. När man ska skapa en bra framtid för sig själv får man vara lite ego har jag hört, men alla kan inte vara ego, blyga folk som vill bli artister ställer sig sällan på en scen eller går på auditions, det krävs mod. Året idolsäsong är ju här och enligt mig finns det färre bra personer som sticker ut, men dom få vill jag bara sitta och stirra på. Här hemma sitter jag och sjunger okej-bra, sticker inte ut, spelat gitarr i snart 11 år men gör aldrig något mer av saken än att sitta hemma, plingar lite då&då, orkar inte ta tag i svåra låtar, har fortfarande inte kunnat skriva en låt? Bara följer Idol varenda år men vågar aldrig söka i syfte bara-för-att & för att göra mig själv stolt att jag vågar. Gissar att programmet slutat sända innan jag vågar. Värsta som kan hända är ju att man får ett nej. Men en annan grej är att det inte är musiken jag helst vill hålla på med utan musikal, eller mer skådespeleri. Skulle jag få chansen till en sån audition hade jag vågat ta steget framåt mer än snabbare. Sen jag var 6 år har jag velat bli skådespelare, har redan tänkt ut vilka typ av roller jag skulle vilja spela, haha. Blyg är det sista jag är, men när det kommer till att göra något som jag gillar, inför folk så tappar jag självförtroendet. Slutar tro på mig själv, som vi människor är- Rädda För Att Misslyckas. När livet egentligen livet handlar om att- Våga Satsa För Att Vinna.
Redan som liten gillade jag att leka mer själv än med vänner, klarade mig fint i mitt rum eller ute på gården för att fördriva min tid. Som när man lekte klassföreståndare och elev på samma gång. Tog en röd penna (som alla lärare har när dom rättar) och gjorde bockar för fel och R för rätt i gamla matteböcker man tagit med efter vårterminens slut. Skulle alltid heta Anna minns jag. Kassörska var en favoritroll också, önskade mig alltid en leksakskassa med rullband men fick den inte förrän jag nästan började bli för gammal för att leka. Dagmamman hade en sån, jag var duktig på att bråka till mig den, envisa jag.
Ah, men vad gör jag egentligen? Jag börjar med ett vanligt jobb som alla ungdomar gör i början för att få en fot i arbetslivet, snart gjort det i 2 år och står fortfarande som ett frågetecken och undrar vad jag ska läsa till, vad som är värt att lägga ner läseår på och som kommer ge mig en bra framtid samtidigt som jag tivs med det. I mediabranschen kan mycket bara handla om kontakter, så har sagt mig själv att jag ska gå på en såndär jäkla audition för en liten roll till att börja med. Som huvudrollen i "I taket lyser stjärnorna"- Hon hade ALDRIG haft tanken på en karriär inom film, aldrig ens provat. Åsså kommer bl.a filmregissörer till hennes skola, där folk får gå på auditions då dom behöver folk till filmen, hon tänker "Okej, I'll do it!" och sen bara sådär hade hon en dold talang? Detta är det tragiska med att vara uppvuxen i en liten byhåla som jag är, inget sånt mirakel skulle hända? Det finns ingenting i Torsby. Nu bor jag i Oslo där förutsättningarna är betydligt mycket bättre, nu är det bara upp till mig. Behöver bara en liten klackspark i röven och stöd från nära & kära, men hur mycket tror jag på mg själv när folk tycker jag borde bli skådespelare och sen säger "Uuujh, DEN branschen blir svår att komma in i den!" "Ja, lycka till med Hollywood! hihi"
Då tänker jag: Du behöver i så fall inte uttrycka dig om att jag är bra på det jag gör.
Så 2015, då är mina uppgifter följande: Börja tro på mig själv, gå på en audition till en liten film. OM det inte blir så att jag lyckas få ett jobb hos mina släktingar i USA inom ett par år, resa planerad dit efter nyår är det tänkt :) För då har helt plötsligt en ny världsdel kommit in i mitt liv där jag kanske ändrar mina åsikter om livet efter. Det får situationerna avgöra. Ber er alla unga: låt inte den unga tiden rinna iväg på tänkande, bara pröva er fram, hade önskat jag fattat det för 3 år sen! (haha, pratar som om jag vore en erfaren 30-åring som lät sin ungdom rinna förbi) but I'm only 21, about a week.
Redan som liten gillade jag att leka mer själv än med vänner, klarade mig fint i mitt rum eller ute på gården för att fördriva min tid. Som när man lekte klassföreståndare och elev på samma gång. Tog en röd penna (som alla lärare har när dom rättar) och gjorde bockar för fel och R för rätt i gamla matteböcker man tagit med efter vårterminens slut. Skulle alltid heta Anna minns jag. Kassörska var en favoritroll också, önskade mig alltid en leksakskassa med rullband men fick den inte förrän jag nästan började bli för gammal för att leka. Dagmamman hade en sån, jag var duktig på att bråka till mig den, envisa jag.
Ah, men vad gör jag egentligen? Jag börjar med ett vanligt jobb som alla ungdomar gör i början för att få en fot i arbetslivet, snart gjort det i 2 år och står fortfarande som ett frågetecken och undrar vad jag ska läsa till, vad som är värt att lägga ner läseår på och som kommer ge mig en bra framtid samtidigt som jag tivs med det. I mediabranschen kan mycket bara handla om kontakter, så har sagt mig själv att jag ska gå på en såndär jäkla audition för en liten roll till att börja med. Som huvudrollen i "I taket lyser stjärnorna"- Hon hade ALDRIG haft tanken på en karriär inom film, aldrig ens provat. Åsså kommer bl.a filmregissörer till hennes skola, där folk får gå på auditions då dom behöver folk till filmen, hon tänker "Okej, I'll do it!" och sen bara sådär hade hon en dold talang? Detta är det tragiska med att vara uppvuxen i en liten byhåla som jag är, inget sånt mirakel skulle hända? Det finns ingenting i Torsby. Nu bor jag i Oslo där förutsättningarna är betydligt mycket bättre, nu är det bara upp till mig. Behöver bara en liten klackspark i röven och stöd från nära & kära, men hur mycket tror jag på mg själv när folk tycker jag borde bli skådespelare och sen säger "Uuujh, DEN branschen blir svår att komma in i den!" "Ja, lycka till med Hollywood! hihi"
Då tänker jag: Du behöver i så fall inte uttrycka dig om att jag är bra på det jag gör.
Så 2015, då är mina uppgifter följande: Börja tro på mig själv, gå på en audition till en liten film. OM det inte blir så att jag lyckas få ett jobb hos mina släktingar i USA inom ett par år, resa planerad dit efter nyår är det tänkt :) För då har helt plötsligt en ny världsdel kommit in i mitt liv där jag kanske ändrar mina åsikter om livet efter. Det får situationerna avgöra. Ber er alla unga: låt inte den unga tiden rinna iväg på tänkande, bara pröva er fram, hade önskat jag fattat det för 3 år sen! (haha, pratar som om jag vore en erfaren 30-åring som lät sin ungdom rinna förbi) but I'm only 21, about a week.
Kommentarer
Trackback
