Oziljak

jag. en av dom snällaste personerna på denna jord. typ. försöker undvika att såra människor. men ibland känner man fan att man skulle vilja hämnas för allt man själv fått tagit emot själv. kärlekstrubbel typ.

så just nu älskar jag att jag-eller vi vet dumma hemligheter om Din flickvän och dumma hemligheter om Din pojkvän medans ni inte vet om varandras. när tiden är inne kan hämnden bli ljuv. så som sagt, när blev jag en bitch?

jag brukar inte va sån. jag brukar hjälpa andra med deras problem att jag ist glömmer ta itu med mina egna. men har ingen lust med det längre, för man blir bara besviken av att aldrig få hjälp tillbaka. skulle vilja känna en som verkligen VILL lyssna på vad jag har att säga Egentligen om min hälsa, en som inte lyssnar bara för att, eller känner ett måste för att "acting like a friend", eller verka som en trevlig jävla bra lyhörd människa utan en som faktiskt bryr sig, vill hjälpa, förstå mig till hundra och att jag sen ska kunna lita på att det stannar oss emellan. hur ofta finner man såna personer??? ärligt.

tänk, pratar din bästavän skit om någon i Din närvaro, hur kan du då va så säker på att Den inte snackar om Dig i din frånvaro? många känner sig säkert träffad. bra säger jag. och då kommer vi ju till dendär ärligheten igen, som dom flesta har problem med. å ännu större blir problemet när ni inte är ärliga? men ändå gör man samma misstag igen. då är det inget misstag längre. då har man brist på annat.

fan hörni, livet är för kort för stora problem som för första början var små. visst, vi lever nog inte för att allt ska gå som planerat jämt, man måste få motgångar och begå misstag för att lära sig och lyckas till nästa gång. men det måste även finnas en gräns. ett stopp helst. att det inte ska gå att upprepas. ja jag ska bli nya Obama-Dr Phil whatever, okej?

tar godnatt på detta tankeflow nu och vaknar upp med rensad skalle och fit 4 fight att ta itu med förberedelser inför torsdan. berättar imorrn vad som kommer ske då. snos-puss&kjam :)