Oziljak

jag måste ha en lång eller hög gräns. för vad jag låter hända har hållt på sen minst 10 år tillbaka, men ändå står jag här idag och tar skiten. men det är enbart för jag vill förbättra saken, men får ingen medhjälp så kommer ingenstans på denna långa väg att ta sig fram på. jag är ingen sån som sitter och pratar problem med en terapeut eller kurator, alla är inte sån. det sa kuratorn själv. en del kanske vill skriva dagbok(eller blogg) en del pratar med vänner, en del håller det inne helt vilket är livsfarligt för psyket. man måste få ut det på något sätt. jag skriver, pratar med kompisar men inte allt för detaljerat. bara vissa. ni vet vilka ni är! och om någon skulle vara elak mot mig är jag inte den som snackar med morsan om det problemet för jag ser ingen mening i det och jag skulle inte ens våga, skulle inte kännas bättre och som sagt, jag är inte den typen av person. och varför i hela friden skulle jag Egentligen? hela problemet ligger ju att jag inte vill ha så mkt kontakt med min familj/en del släkt för det största problemet ligger ju där, vi går inte ihop. är för olika, personligeheter möts som kall och varm luft och då blir det en åsksmäll(konflikt i det fallet). orkar inte lägga ner mer energi på att gå och bära på tung börda. jag behöver mest en kvinnlig förbild eftersom jag är kvinna själv, men det är på den fronten det är svårast hemma och mitt hjärta och min själ orkar inte leva i det partiet, på den fronten. där blir jag en annan, sur, irriterad, hamnar i konflikter i alla meningar jag säger. och jag är en sån som är glad, inte blyg för fem Egentligen(har blivit det på senare tid p.g.a av allt detta) så egentligen vågar jag allt, har inte svårt att stå inför många pers eller nånting, men bara av att jag lever i ett visst samhälle så tappar man självkänslan och tror inte på sig själv tillslut. är en äventyrstjej som vill resa mycket i livet men det tror ju ingen jag kommer kunna klara av heller (kul att man får support osv) social är jag mest av allt, inte långsint, kreativ inom musikdelen...spelar gitarr sen 10 år tillbaka och har alltid sjungit, älskar även att dramatisera så att bli skådespelerska har alltid varit min högsta dröm(i Hollywood då helst) gör detta varje dag. jag är så optimistisk jag bara kan och vill alltid göra det bästa av situationer om jag inte har vaknat på fel sida av sägen möjligtvis då. så förstår inte hur jag kan hamna där jag befinner mig just nu, vad har jag gjort för att förtjänat detta? kan inte se vart slangen har vikit sig, men stopp på farten det är det! att det har tagit mig så många år att försöka lösa alla dessa problem hemma, och att jag aldrig nått ett positivt resultat gör mig väldigt besviken, jag vet inte mer vad jag själv kan göra för att stämningen ska bli bättre. för som sagt, personligheterna går inte ihop och finns aldrig en chans att någon vill lyssna på en vad man har att säga och OM någon gör det, går det ut ur öronen och in lika fort igen. så värdelöst! ja, inlägget blir långt och jag har klagat mycket här och nu, men det är väl förfan inte för mycket begärt att få skriva sina åsikter och tankar på en dator, offentligt, för dom som är intresserade av mitt liv, när det gått så många år med pain inside och fake smile outside. tänk på de!
när jag skulle duscha igår föll det tårar nerför kinden, men jag sköljde fort bort dom. suckade hårt men fortsatte bara lyssna på musik som jag alltid har på när jag tvättar mig. när jag kom ut var jag orolig för att någon skulle märka, men ingen gjorde det. tänk att alla människor har svårast att visa riktiga känslor som verkligen visar hur man mår på uttrycket. ledsen. alla vi individer är så rädda för vad alla andra ska tycka. men ist borde man skita i det och visa precis hur man mår just då och hela tiden. lättast för psyket Och andra. definitivt själen! den kan ta hård-stryk annars.

jag har även en vän, en av dom bästa som ville att jag skulle förklara mig just idag vad jag känner. men jag sa att det kommer säkert upp på bloggen och det gjorde det. hon finns alltid där för mig och hon sa till mig att dörren alltid stod öppen hos henne för mig  så vill bara säga att du betyder oerhört mycket, har känt dig sen vi var 5 och ett halvt år och gjort Allt tillsammans. du är en bra vän och jag älskar dig. du vet vem du är♥


Jag ska börja tänka mer på: "lev din dag som om det vore den sista." 
den tycker jag är bra, den får mig att tänka på bättre saker.