Oziljak

har verkligen nått botten, där jag alls inte ville hamna. målet var att nå toppen!
min hjärna har tappat greppet om talförmågan på mig, börjar fan bli rädd, jag pratar fel och vänder på meningarna hela tiden. vet själv vad det beror på: stress, kroppens talan, jobb, familj, vänner, hjärtevän, space. jag behöver space! jag brukar alltid vilja ha mkt omkring mig för jag älskar det. men nu är det nog. skulle göra vad som helst för eget boende just nu, eller åka riktigt långt bort och tänka på annat. har sån fruktansvärd huvudvärk av alla påfrestningar. det kanske inte syns hur min kropp reagerat på allt, men jag håller det långt inom mig, det farligaste av allt. men vi individer, som jag sagt förut: har svårast för att visa känslan 'ledsen' eller 'att-något-är-fel' även 'tårar'. det är en jobbig känsla och därför "pinsam" att visa, man är för svag för vad andra ska tycka. dom senaste veckorna har jag gråtit i floder, dock när ingen ser. att inte veta att man kan tala om detta för någon vad allt beror på gör det svårare för mig. jag vet ju precis vad the reason is men ingen skulle förstå. ingen tar något seriöst, men ibland kan saker vara seriösare än vad man tolkar det. jo, jag vet nog en som skulle förstå men den människan är jag inte så tät med längre. jag var en gång, och du kände precis som jag gör nu, och du fick samma symptomer. men idag kan vi inte hjälpa varann. du är för långt borta.


Har så go lust att skriva en självbiografi men den skulle aldrig ta slut. älskar att läsa andras självbiografier, så jäklans intressant!
människans egna ord, upplevelser, vilka perspektiv den ser i, tolkar andra, respekten, känslorna osv.