Oziljak

känner mig förolömpad, sviken, knäckt, utnyttjad, pissad på. men mest sviken. en otäck känsla som aldrig går över. för det som en gång hänt har hänt. man kan inte alltid förlåta alla för allt. så går det inte till. och när man känner sig så deprimerad så vill man gärna vara själv, eller även prata med någon lovande. men jag hittar ingen väg ut och inget ljust ljus för mig själv. hittar ingen som förstår hur man kan känna sig, hur jag kan känna mig. just nu såhär. vill inte leva instängd och i otrygghet. vill leva fritt och i en stor area med massa förstående, snälla, glada, respekterande, pålitliga individer. men kan tyvärr inte hitta någon som är dom flesta av föregående. jag känner mig respektlös, utanför, oviktig och på något sätt osynlig. jävlar vilken känsla det är. har du själv känt allt detdär på samma gång? och har en stor ilska inombords som bara kväver och liksom äter upp dina krafter i själen. den dagen jag lever lyckligt ska jag aldrig mer låta mig komma ner i den processen igen. kanske borde börja med att leva dagen som den vore den sista, men vad hjälper det om man är osynlig och är helt utanför partiet?



- att känna sig bort-tappad på hög nivå